Det var så trevligt att se Ivan Rod i svenska Gustafskyrkan – även om jag var lite nervös också.
Han är recensenten som har följt mig genom hela processen med Edith Södergran, ända från första albumet.
Här är vad han skrev om konserten:
”Nåväl, Anna Kruse är svenska, men jag tillåter mig ändå att kalla henne en ledande artist inom dansk jazz. Och inte bara för att hon är en svensk bosatt i Danmark, utan för att hon har tagit på sig som en livsuppgift att förmedla den finsk/svenska poeten Edith Södergrans mycket modernistiska, sinnesrika och personliga poesi genom vokaljazz.”
Anna Kruse har arbetat med Edith Södergran i nästan två decennier – och inte för att hon inte haft egenskaper för något annat, utan för att Edith Södergrans poesi har visat sig vara outtömlig. Anna Kruse har förmedlat dikterna med konsekventa och ändå växlande ensembler – på fredagseftermiddagen i Svenska Gustafskyrkan på Østerbro i Köpenhamn var det med sin ordinarie kapellmästare Nicholas Kingo (piano, dragspel och såg) och kontrabasisten Eva Malling vid sin sida.
De tre levererade en underbart vacker och kraftfull konsert, som växlade mellan det melankoliska och det festliga, mellan det djupa och det lätta, mellan det beprövade och det improvisatoriska. Anna Kruses framträdande – oavsett besättning – lämnar ett tydligt intryck av att hon är bekant med materialet. Hon har verkligen Edith Södergrans poesi och historia under huden, och det – i kombination med hennes egna kompositioner – ger henne en position som en säker och stilistiskt säker kommunikatör. Det är detta – den där uthålligheten och förståelsen – som gör Anna Kruse till en unik figur inom dansk jazz.
Samtidigt uppvisar Anna Kruse ett stoiskt lugn; hon besitter en vacker, djup sång; och hon kan inte hålla tillbaka glädjen i sitt yrke. Allt detta bidrar till att publiken finner ro i den säkra vetskapen om att Anna Kruse visar oss en sceniskt vacker väg.
I den svenska kyrkan på Østerbro gjorde Anna Kruse oss till och med tjänsten att inte bara uppehålla sig vid bakkatalogen – även om den lätt tål en upprepning – utan också sjunga och spela nya låtar från albumet hon släpper i oktober. För dagens tillfälle hade hon till och med påskyndat en CD-produktion så att gästerna kunde köpa oktoberutgåvan med sig hem. Och en sak som slog mig i det sammanhanget var att jag upplevde Anna Kruse och hennes nya låtar och musik som mer befriade och glada. Jag kan ha fel, men jag har följt Anna Kruse i alla år, och för mig i fredags framstod hon som mer glad och optimistisk – inte bara för sin egen skull, utan även för Edith Södergrans skull. Därför, när trion mot slutet av konserten sjöng och spelade sången ”Skum” – om champagnens glädje – var jag redo att själv öppna korkarna. Efter samtalet om tuberkulos och tidig död – Edith Södergran var bara 31 år gammal när hon dog 1923 – var tanken på ett glas bubbel/skum uppfriskande.
Jag kunde ha skålat för virtuosen Nicholas Kingo och den gedigna Eva Malling – och naturligtvis den vackra svenskan i Danmark.”
Konserten recenseras även i musiktidningen Gaffa.dk.
