Ingen fågel flyger här i min skyddade vrå,
ingen svart svala som ger längtan,
ingen vit mås som förebådar en storm…
I skuggan av klippor vakar min vildhet,
redo att flyga för minsta prasslande, för nalkande ros…
Ljudlös och blå är min värld, den välsignade…
Jag har en port mot alla fyra windar.
Jag har en gyllene port mot öster – för kärleken som aldrig kommer,
Jag har en port för dagen och en annan för sorg,
Jag har en port för döden – den är alltid öppen.

Silverskira månskenskväll,
nattens blå bölja,
glittervågor utan siffror
följa varandra.
Skuggor faller över vägen,
strandbuskarna gráta sakta,
De svarta jättarna på strandens silvervakt.
Djup tystnad mitt i sommaren,
sova och drömma, – månen glider över havet
vit och mör.

Mellan gråstenar
din vita kropp ligger och sörjer
över dagarna som come and go.
Sagorna, hörde du som barn,
gråta i ditt hjärta.
Tystnad utan eko,
ensamhet utan spegel,
luften blåser genom alla fjädrar.

Några sista stjärnor ljus matt.
Jag ser dem från mitt fönster. Himlen är blek,
man vet knappt vilken dag som börjar i fjärran.
Det vilar en tystnad spridd över sjön,
det lurar en viskning mellan träden,
min gamla trädgård är halvdan
till nattens andedräkt, som rusar över vägen.

Jag har en lycklig katt i min famn,
det snurrar lycklig tråd.
Lycklig katt, lycklig katt,
skaffa mig tre saker:
skaffa mig en guldring
som säger till mig att jag är glad;
skaffa mig en spegel
som säger mig att jag är vacker;
skaffa mig ett fan
som blåser bort mina hängande tankar.
Lucky cat, lucky cat, snurra mig lite mer om min framtid!

Det måste vara obegripligt
hur det mirakulösa händer, –
ingen väg till lycka finns
ingen minns den glada stegen
as till lyckans lönndörr för.

Ack, att lyckans fågel jagar
är att utan vägar go
och att ta utan händer.
Att bli kung i lyckans saga
är att dum och häpen stå.

Nedan väntar vi på dagen,
dagen vissnar kall och blek.
Fråga igen, trött hjärna,
är din dröm, din lyckliga stjärna,
låtsas och fuska?

Onödigt lidande,
onödig väntan
världen är tom som ditt skratt.
Stjärnorna föll –
kall och kall natt.
Kärlek skrattar i sömnen,
kärlek drömmar om evigheten…
Onödig rädsla,
onödig smärta,
världen är mindre än ingenting
ner i djupet glider från kärlekens hand
evighetens ring.

Min själ var en klarblå klänning av himlens färg;
Jag lämnade den på en klippa vid havet
och naken kom jag till dig och såg ut som en kvinna.
Och som kvinna satt jag vid ditt bord
och drack en skål vin
och andades in doften av några rosor.
Du tyckte att jag var vacker
och som något du såg i en dröm,
Jag glömde allt
Jag glömde min barndom och mitt hemland,
Jag visste bara att dina smekningar höll mig fången.
Och du tog skrattande en spegel och bad mig se mig själv.
Jag såg att mina skulderblad var gjorda av damm och smulade,
Jag såg att min skönhet var sjuk och hade ingen lust att försvinna.
Åh, håll mig låst i dina armar så hårt att jag inte behöver någonting.

Sällsynta fiskar glider i djupet,
okända blommor lysa på stranden;
Jag har sett rött och gult och alla andra färger, –
men det närliggande, närliggande havet är farligast att se,
det gör en törstig och vaken efter väntande äventyr:
det som har hänt i berättelsen, ska också hända mig!

Försiktigt, försiktigt,
vad trycker du mot bröstet?
Ser de ut som du?
såsom dessa hav likna
havet gråter av raseri?

Hav, hav,
du går från strand till strand
i ostillad längtan,
du klappar på natten
på jordens järnhällar, att de eka.

Hav, hav,
när din ilska avtar,
du rensar upp igen.
Nyårssolen stiger blek, men segerrik, från din mormor.
Vågornas kvävda tunga sjunger om rosornas kraft året runt.

Syster, du sköna, gå inte upp i bergen: de bedrog mig,
de hade ingenting att ge min längtan.
Tills jag bröt en gren av fikonträdet,
som skuggade vägen tjockt som en plym,
och sökte mig tillbaka till havet i mina gamla spår.
Tusentals leksaker har krossats av havet och kastats upp i sanden –
förgäve Jag letar efter ett smycke som får min skönhet att glänsa.
Kom, sätt dig ner med mig, jag ska berätta om mina sorger,
vi kommer att prata med varandra om hemligheter.
Du måste visa mig din skönhet och ditt sätt att se ut
och jag ska erbjuda dig min tystnad och min vana att lyssna.

Mitt liv var så bart
som de grå klipporna,
mitt liv var kallt som de vita kullarna,
men min ungdom satt med heta kinder
och heja: solen kommer!
Och solen kom och naken låg jag
den långa dagen på de grå klipporna –
en kall vind kom från Röda havet:
solen går ner!

Den röda solen går upp
utan tankar
och är lika med alla.
Vi njöt av solen som barn.
Det kommer en dag då vårt ämne kommer att sönderfalla,
det är samma sak när det händer.
Nu skiner solen in i våra hjärtans innersta hörn
fyllande allt med tanklöshet
stark som skog, vinter och hav.

Skapa ett andetag runt mitt hjärta,
moln runt mig när jag kysser med munnen.
Cloud, vet du vad som kommer att bli av mig?

Jag vill gå till en spåkvinna idag.
Räck upp handen och visa mig min framtid.
Jag ser dina två ögon som stål.
O du lustens dånande vattenfall.
Skummet som porlar på din strand gör en håg förryckt.

Dånande, störtande fall, du behöver inget att fråga.
För alltid slår samma säkerhet kolja tusenfaldigt.
Svår säkerhet: att du är ogenomtränglig och överflödig.