Himlens Rand
Himlens Rand är producerad av Anna Kruse, och är en tolkning av Edith Södegrans texter.
Här hittar du texterna (texterna) till CD:n Himlens Rand
Heaven’s Edge Release
Releasekonsert i Brorsonkyrkan på Nørrebro i Köpenhamn
En strimma hav
Det är en havsremsa som skimrar grått
vid kanten av himlen,
den har en mörkblå vägg,
som liknar land,
det är där min längtan vilar
innan den flyger hem.
Höstens sista blomma
Jag är höstens sista blomma.
Jag vaggades i sommarvaggan,
Jag sattes på vakt mot nordanvinden,
röda lågor slog ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är lika lätt som den sista dö;
Jag har sett sjön så sagolik och blå,
Jag hörde den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär ingenting annat än dödens frö.
Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnvärldar,
Jag såg ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
Jag kommer att stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.
Ljusfältet
Jag har krafter. Jag fruktar ingenting. Ljus är himlen för mig. Om världen tar slut – jag kommer inte att ta slut. Mina ljusa horisonter står över jordens stormiga natt. Träden fram ur det gätfulla ljusfält! Obegiven min kraft väntar.
Landet som inte är det
Jag längtar efter landet som inte är,
för allt som är, är jag trött på att vilja.
Månen säger till mig i silverrunor
om landet som inte är det.
Landet där alla våra önskningar mirakulöst uppfylls,
landet där alla våra bojor föll,
landet där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men jag har hittat en och jag har verkligen vunnit en –
vägen till landet som inte är det.
I landet som inte är det
där går min älskade med en gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och starna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad heter han?
Himlen rullar högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlöst mörker
och vet inget svar.
Men ett människobarn är inget annat än visshet.
Och den sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid kommer att älska.
Nattlig madonna
När de svarta molnen drev över himlen satt en mamma vaken och ett barn sov. Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad all världens lag. Och den unga modern hörde som ett eko djupt i sin inre tysta nattens lag: o vad världen växte i alla vidder när den lille sov!
Till fots fick jag gå genom solsystemet
Till fots fick jag gå genom solsystemet innan jag hittade den första tråden av min röda klänning. Jag känner mig själv. Någonstans på himlen hänger mitt hjärta, gnistor flödar från det, skakar luften, tills andra omåttliga hjärtan.
Den vackraste guden
Mitt hjärta är det vackraste i världen. Det är heligt. Den som ser den måste reflektera över dess briljans. Mitt hjärta är lätt som en fågel, ömtåligare saker fanns inte på jorden. Jag offrar det till en okänd gud. Guden på toppen av molnet – mina vingar bär mig dit – den vackraste Guden inför vilken allt är stoft. Jag kommer tillbaka med ett skimmer runt pannan – ingen ska se annat än natt och gud.
Sången om de tre gravarna
Hon sjöng i skymningen på den daggdränkta gården:
I sommar växer tre rosenbuskar över tre gravar.
I den första graven ligger en man –
han sover tungt…
I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag –
hon håller en ros i handen.
Den tredje graven är en ankgrav och den är ohygienisk,
en mörk ängel sitter där alla kvällar och sjunger: oförlåtligt är att misslyckas!
På hösten
Nu är det höst och guldfåglarna flyger över det djupblå vattnet; på stranden sitter jag och stirrar på närliggande glittrande och avsked som prasslar genom grenarna. Avskedet är stort, skilsmässan nära förestående, men återföreningen är säker. Därför är sömnen lätt när jag sover med armen under huvudet. Jag känner en mammas andedräkt i mina ögon och en mammas mun mot mitt hjärta: sova och slumra mitt barn, ty solen är borta. –
Min Lyra
Jag avskyr idén…
Var är min älskade Jättelyra?
Solskenssträngen, saga, ur molnen hängande.
Åh du min jättelyra,
du hänger över världen som ett frågetecken.
– – – – – – – – – – – – – – – –
När jag dör,
kastar jag mig vårdslöst ner på dina strängar;
sedan stå två andar upp ur det okända,
sovande bar de oss över trädgården,
de stannar i mitten av Atlanten. –
– – – – – – – – – – – – – – – –
Och vi är båda förlorade från världen,
min älskade lyra!
Dagen kyls ner
I
Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen från min hand,
min hand har samma blod som våren.
Ta min hand, ta min vita arm,
ta mina smala axlars längtan…
Det skulle vara konstigt att känna
en natt till, en sådan här natt,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.
III
Jag såg min husse för första gången idag,
då kände jag genast igen honom.
Nu känner jag hans tunga hand på min lätta arm…
Var är min ringande jungfrus snår,
min kvinnofrihet med ett högburet huvud?
Nu känner jag hans fasta grepp om min darrande kropp,
nu hör jag det hårda ljudet av verkligheten
mot mina sköra sköra drömmar.
II
Du kastade din kärleks röda beröm
i min vita kjol –
Jag håller i mina varma händer
din kärleks röda ros som en wissnar snart…
O du krigare med kalla ögon,
Jag tar emot kronan du ger mig,
som böjer mitt huvud för mitt hjärta…
IV
Du sökte efter en blomma
och hittade en frukt.
Du sökte efter en källa
och hittade ett hav.
Du sökte efter en kvinna
och hittade en själ –
du är besviken.
Två sätt
Du skall lämna din gamla väg, din väg är smutsig; där går män med lustfyllda ögon och ordet: tur! hör du från alla läpper och längre bort på vägen ligger en kvinnokropp och gamarna sliter isär den.
Du har hittat din nya väg, din väg är ren: dit går moderlösa barn och leker med vallmo, där går kvinnor i svart och talar om sorg och längre fram på vägen står ett blekt helgon med foten på halsen på en död drake.
* * * * *
”Du fascineras av den perfekta kombinationen av sång och musik.”
* * * * *
… tæt greb om hjertet …
* * * *
… kæler for ordene …
* * * * *
… nær et mesterværk.
Kontakta/boka
Här kan du även kontakta mig om det handlar om Teambuilding, Röstundervisning eller Taluppdrag. Läs mer här