Varma ord, vackra ord, djupa ord…
De är som doften av en blomma på natten
den du inte ser.
Bakom dem lurar det tomma utrymmet…
Kanske är de den ringande röken
från kärlekens varma hjärta?

Gå inte för nära dina drömmar:
de är en rök och de kan rökas –
Gå inte för nära dina drömmar:
de är en rök och de kan skingras –
de är farliga och kan hålla.

Har du sett dina drömmar i ögonen:
de är sjuka och förstår ingenting –
Har du sett dina drömmar i ögonen:
de är sjuka och förstår ingenting –

de har bara sina egna tankar.

Gå inte för nära dina drömmar:
de är en lögn, de borde gå –
Gå inte för nära dina drömmar:
de är en lögn, de borde gå –

de är galna, de vill stanna.

Fången, fången… Jag vill ha mina bojor.
Jag går genom livet med smärtade läppar.
Mina avgrunder, det jag ber om är,
Du förtjänar inget namn.

Brons förenar brons och blir en man,
och människan går med järn i hjärtat.
Men har bronset denna skrämmande glans över blixtgudens panna?
Du förtjänar inget namn.

Jag kastar mitt hjärta på vägen,
må gamarna dela det
Jag kastar mitt hjärta på vägen
– fullmånen föder en ny.

Vad allt som är dött är underbart och outsägligt: ​​ett dött löv och en död man och månens skiva.
Och alla blommor vet en hemlighet och skogen bevarar den,
det är att månens bana runt vår jord är dödens väg.

Och månen spinner sitt underbara nät, blommor älska,
och månen snurrar sitt sagoliknande nät runt allt som lever.
Och månens skära klipper blommor av i sena höstnätter, och alla blommor väntar på månens kyss i ändlös längtan.

Det nakna trädet står runt ditt hus
och släpp i himmel och luft utan slut,
de kala träden går ner till stranden
och speglas i vattnet.
Ett barn leker fortfarande i den grå höströken
och en tjej går med blommor i handen
och vet himlen
flyga vita silvervita fåglar upp.

Solen gick ner över havets skum
och stranden sov
och uppe på bergen stod någon
sjöng…

När ordern föll i vattnet var de döda…
Och sången försvann bakom de höga träden och
skymningen förde det med sig. När allt var tyst

När allt var tyst,
Jag trodde bara att det fanns ett lock
hjärtblod på kvällen kumma klippan,

Jag misstänkte vagt att låten var det
Jag misstänkte vagt att låten var det
om något som aldrig kommer tillbaka.

Livets champagne
vi dricker pärlor
lätt som skum
genomskinlig
champagne hjärta…
Champagne ögon –
himlen blinkar er löften till
champagnefötter –
gå efter stjärnan
Champagne anka
glaset hänrycks i din hand!

En fågel fängslad i en gyllene bur
i ett vitt slott vid ett djupblått hav.
Svimande rosor lovade kärlek och lycka.
Och fågeln sjöng om en liten stad högt uppe i bergen,
där solen är kung och tystnaden är drottningen
och där karga små blommor i klara färger
vittna om livet som trotsar och består.

Jag är ensam bland träden vid sjön,
Jag lever i vänskap med strandens gamla granar
och i hemlig överenskommelse med alla unga rönnar.
Allena ligger och väntar,
Jag har inte sett någon gå förbi.
Stora blommor ser ner på mig från höga stjälkar,
bittra vinstockar kryper i mina armar,
Jag har ett namn för allt, och det är kärlek.

Jag var ensam på en solig strand vid skogens blekblå sjö,
på himlen flöt ett till moln och en till ö på vattnet.
Den mogna sommarsötman droppade i pärlor från varje träd

och i mitt öppnade hjärta rann en liten droppe ner

Hör klockan slå.
Det är offertimmen.
Klockan slår.
Vad har du att offra ännu mer?
Du ligger ren på offerbordet
sedan många år.
Att ligga ensam på offerbordet
är ingen smärta.
Vem ska du fortfarande offra?
Du älskar mig, du älskar mig,
säg inget mer.

Du gav bort hela jorden,
På Himmelsvägar lärde man sig att gå.
I din hand är rosen död,
vinden rör inte din kind.
Vem offrar du ännu?
När timmen slår,
du måste svara på denna fråga:
då möter du ditt val
med liv och död som vittne.

Alla mina luftslott har fallit sönder som snö,
alla mina drömmar har runnit som vatten,
Av allt jag älskade har jag bara kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet kysser han i drömmen.

När natten kommer står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärmar i trädgården och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med ett klingande!
Gå inte ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.

Jag vill inte höra den sorgliga historien som skogen berättar.
Den viskar ännu längre mellan grenarna, den suckar ännu längre i löven,
skuggor finns fortfarande kvar mellan de dystra stammarna.

Gå ut på vägen. Ingen möter oss där. På kvällen drömmer jag blechröd runt tigande dikesren.
Vägen går långsamt och vägen stiger långsamt
och ser sig omkring länge efter solens sken.

Du som aldrig har gått ut ur din trädgård, har du någonsin stått längtansfullt vid relingen och sett hur kvällen bleknade till blå i den drömska trappan?
Var det inte en smak av ruttnande tårar som brann som en eld på din tunga när du aldrig passerade en blodröd sol?

Jag går in i öknen och sitter ensam på berget, på djävulens klippa, där sorgerna väntar i tusen år. sent tusen år har jag en syster. Älvorna vävde sina sidenkläder, månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst.. Vacker var hon – att önska av gudarna. O denna syster… Ska vi inte berätta historier för varandra, I tusen år oändliga historier, tills en dag gryningen bryter upp – vår nya gryning. Älvorna vävde sina sidenkläder, månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst… Hon var vacker – att önska av gudarna. Min syster… Hon förrådde mig? Bär hon dolken vid sin barm – den lättfota? Svara mig – skrattande öga. Nej, nej, tusen gånger nej! Jag tror inte det, jag tror inte det om änglarna Älvorna vävde hennes sidenkläder, månjungfrun stänkte dagg på hennes bröst… Hon var vacker – att önska av gudarna.

Natten kommer
stor i sitt ulliga skägg
och skrattar ett stort leende
åt halva beslöjade.
Informellt fantastiskt
från de tysta sirenerna
växer i skymningen
kontur av parken.

De täckte syrenerna
hava sömnigiga öron,
de drömma att the sun
går ner till marken…
Vad kan en drömlik skymning mot alla
vakna tankar
som av misstag stal av…